När du förlorar din far

Hösten 2012 informerade min mamma mig om att min pappa hade fått diagnosen cancer. Jag blev ledsen, men jag blev inte chockad. Jag hade länge vetat att min pappa var sjuk. Han var aldrig på gott humör och hade alltid ont. Under de följande fem åren var det många upp- och nedgångar.

I juli 2017 hörde vi ordet terminal för första gången. Min fars cancer var dödlig och det fanns inget botemedel. Jag var förkrossad och lättad på samma gång. Jag vet att det låter kallt att jag var lättad, men jag blev äntligen befriad från den fram och tillbaka berg-och-dalbanan jag hade varit på det senaste året eller så. Det fanns ett definitivt svar.

Även om det inte finns någon blygsamhet i döden, finns det de dagar då du längtar efter normalitet. Du längtar efter att saker ska gå tillbaka till hur de var innan du visste att döden var där. Du längtar efter att ha samma filosofiska samtal som du brukade...inte om döden. Jag tar tillbaka det, du längtar efter att ha någon konversation om det inte handlar om döden. Du vill bara ha tillbaka din pappa. Du vill bara kunna ringa och höra honom skramla om allt och ingenting på samma gång. Du längtar efter att få höra om hur regnet i natt gjorde gräsmattan för blöt för att klippa i morse. Du längtar efter att höra honom berätta hur någon markägare gjorde det svårt för lantmätarna. Du längtar efter att få höra honom berätta om resan runt stan som han och mamma tog och hur någon slumpmässig person satte upp stängsel och du inte längre kan se dammen. Bara slumpmässiga vardagliga händelser som inte betyder någonting för upplägget av någonting. Normalitet.

På fredagsmorgonen före din död satt jag på sängkanten och pratade med dig innan jag körde hem. Du närmade dig slutet och jag kunde känna det. I ett ögonblick av ren själviskhet frågade jag om du var stolt över mig. Du strålade. Du tvekade inte och sa stolt att jag alltid hade gjort dig stolt. Jag var inte vid din sida länge den morgonen. Det är inte tiden som spelar roll i alla fall. Det är tidens kvalitet. Jag kan säga er, utan att tveka, detta är sant i alla fall.

I söndags åkte jag tillbaka till mina föräldrars hus. Jag körde som en galning. Körningen bestod av fortkörning, förbipasserande bilar och att jag högt bad Gud att låta honom leva tills jag kunde komma dit. Jag var en röra. Jag försökte hålla tillbaka mig innan jag gick in i huset. Min pappa låg i vardagsrummet i en sjukhussäng och min mamma låg vid hans sida. Det var det sorgligaste, mest fantastiska jag någonsin sett. Kulmen på över 50 år låg framför mig och tårarna kom utan förvarning.

Tisdagen den 24 oktober 2017 var det min födelsedag. Jag hade ett tag en överväldigande känsla av att min pappa skulle passera på min födelsedag. Han hade inte svarat i nästan tre dagar nu och fortfarande varken åt eller drack. I broschyren stod det att när en patient på hospice blir extremt upprörd så är slutet på mycket nära. Min pappa var väldigt upprörd hela dagen. Jag antar att det får mig att må bättre när jag tänker på att han var upprörd på Gud för att han ville ta med honom på min födelsedag. Han stannade.

Femton minuter efter tolv den 25 oktober 2017 lämnade min far sin kropp och hans ande gick med i himlen. Jag sov lätt i min mammas säng vid den tiden. Hon knackade mig på armen och sa att han var borta. Det finns inget som kan förbereda dig för att se någon du älskar som en död kropp. Ditt sinne och hjärta försöker spela dig ett spratt. De säger till dig, "De är inte riktigt döda, och de bara sover." Kanske är det deras sätt att försöka skydda dig från de hårda realiteter som är på väg att komma. Du kommer att behöva ringa efter hjälp. Kroppen måste gå någonstans.

Efter döden var det en suddig telefonsamtal, ankomst till hospice, flytt av fordon, kassering av mediciner, tårar, skrik och sedan sömn. Det var ingen normal sömn. Sömnen var en trasslig sömn av utmattad sorg. Vad jag inte visste då var att suddigheten skulle fortsätta ganska länge efter döden.

Vi närmar oss fyraårsdagen av min fars död den här månaden. Det är svårt i år. Jag påminns om något som en kär vän sa till mig, "Du måste säga hejdå till någon för att kunna säga hej till dem igen." Jag vet inte vad som finns där ute. Jag vet inte om det finns en himmel eller ett helvete. Jag vet inte om det är något annat. Jag vet att jag skulle kunna ägna en livstid åt att studera mängden av idéer om vad det kan vara. I slutändan spelar det ingen roll vad någon tycker eftersom ingen av oss vet riktigt säkert. Jag skulle mycket hellre gå på den mycket enkla tanken att jag en dag kommer att kunna säga hej igen.