Den enda meningen som förändrade mig som mamma

Jag är en introvert.

I grund och botten gillar jag tyst. Jag gillar att vara ensam. Jag gillar fred. och jag är mamma.

Som du kan föreställa dig, blandas inte alltid att vara introvert och att vara mamma. Introverta andas in tröst och andas ut samhället. Att vara runt människor, även små människor, förbrukar vår energi. Det betyder inte att vi hatar det, det är bara tröttsamt. Att vara ensam återställer oss. Men att hitta tillräckligt med ensamtid är inte det enda svåra med att vara en introvert mamma. Jag har en hel lista: Jag hatar playdates. Att ha dem är inte problemet, det är att ställa in dem: samordna, schemalägga, komma ihåg, köra bil... Även när någon bjuder in mina barn till sitt hus stressar det mig. Löjligt, jag vet. Speciellt för att de flesta av mina barns vänner är mina vänner. Och jag älskar mina vänner. Men här är vi.

Att göra coola saker med mina barn stressar mig. Jag menar, jag kan inte ens köpa mat utan att oroa mig för att mina barn kommer att kidnappas (vilket tyvärr inte är en ologisk rädsla längre). Så varför skulle jag utsätta mig för ett zoo eller museum? Vi har en liten lista med komfortzoner: hemmet, gården, farmor, berget, ranchen och ibland hobbylobbyn.

Tanken på att mitt barn, än mindre mer än ett, är i sport/dans/musiklektioner som kräver att jag konsekvent köra dem någonstans, komma ihåg saker och interagera med andra vuxna ger mig stort ångest.

Jag gillar inte att göra mina tjejers hår. Ja, jag har fyra döttrar och jag gillar inte att göra deras hår. Tja, jag gillar att göra bebisens hår. Men alla andra gråter eller klagar eller försöker fly och det hela blir bara ett slagsmål. Och jag är inte riktigt bra på att göra hår ändå så det blir aldrig riktigt som vi föreställer oss. Morfar Todd började kalla 3-åriga Adeline för "Tarzan" eftersom hon hade långt hår och vanligtvis är halvnaken. Det är okej. Kan lika gärna vara vild och halvnaken medan du kan.

Och jag hatar särskilt läggdags. Hela att göra-listan över läggdags. PJ: s. Tänder. Läxa. "du sa att vi kunde..." eller "vi glömde att..." s. USCH. Tiggeriet om mys och berättelser och hjärtat till hjärtat medan jag är utmattad och så KLART. Allt förvärrat av förväntan på den där tysta, fridfulla, ensamma tiden jag har längtat efter är tillräckligt för att göra mig galen.

Jag brukade känna enorm skuld för att jag hatade playdates och hår och läggdags. Med tiden började jag djupt tro att jag inte var en bra mamma. Alla andra verkade göra de här sakerna lätt så jag tänkte att jag också borde. Jag borde sätta mina barn i alla tillgängliga sporter/klasser. Jag borde ha en lekträff för varje barn flera gånger i veckan. Jag borde lära mig att göra snygga frisyrer. Jag borde läsa för mina barn innan jag lägger mig. Jag borde mysa med dem. Jag borde ta dem på dejter. Jag borde göra mer. Jag borde vara mer.

Börlistan växte och stressen och ångesten likaså. Jag blev den hemska mamma jag trodde att jag var. Så en natt kunde min man och jag komma iväg och gå på bio utan barnen. The Avengers End Game. Det var sent och jag hade föredragit att sova men jag kämpade för att hålla ögonen öppna (för hur ofta går man på bio utan barn?), och jag är så glad att jag gjorde det.

Thor, den tunga, deprimerade, trasiga och planlösa versionen av Thor, går tillbaka i tiden och stöter på sin mamma. Hon säger något i det ögonblicket som slog mig så hårt att det kändes som ett fysiskt slag. "Alla misslyckas med vem de ska vara." ALLA MISLYCKAR VEM DE SKA VARA. ALLA. MISSLYCKAS. PÅ. WHO. DE. ÄR. FÖRMENT. TILL. VARA.

Jag försökte vara den jag trodde att jag skulle vara. Jag trodde att jag skulle ha speldejter som Ashley. Jag trodde att jag skulle göra fantastiska frisyrer som Kristy. Jag trodde att det var meningen att jag skulle sätta mina barn i alla tillgängliga sporter som Lisa. Jag trodde att det var meningen att jag varsamt skulle älska mina barn att sova varje natt som Marissa. Jag trodde att jag skulle göra coola saker med mina barn som Kara. Jag trodde att jag skulle vara något jag inte är. Inte konstigt att jag kände att jag misslyckades.

Så nu är jag modig och jobbar på lekdatum, men vi har dem inte ofta och det är okej. Jag har lärt mig några frisyrer, men vi håller det snyggt och enkelt. Jag lär mina äldre tjejer att borsta sitt eget hår så att jag inte behöver det. Och det är okej. Vi har anmält våra barn till några klasser så att de kan lära sig vad de gillar, men vi känner också igen alla de fantastiska unika saker de redan gör och får uppleva. Och allt är okej. Och läggdags. Jag läser inte godnattsagor, vi läste tidigare. Mina äldre flickor och jag använder en mamma & jag-dagbok för att skriva ner alla dessa hjärtan och vi älskar att smyga dem under varandras kuddar. Varje natt ber vi och kysser godnatt och det är allt. Och det är okej. Vi gör saker annorlunda än Ashleys och Kristys och Karas och det är okej. Mina barn är glada. De är uppfyllda och älskade och frodas. Och nu är jag det också. Jag misslyckas inte för att jag lär mig att omfamna mig själv, att vara mig själv. Jag är en introvert. OCH en fantastisk mamma.

Funktionsbild: iStock