Få hjälp för ADD/ADHD

Vår familj har en historia med ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) som går tillbaka till slutet av 70-talet. Min bror var den första personen i familjen som blev stämplad på detta sätt. Jag använder ordet märkt i motsats till diagnostiserad eftersom det inte fanns någon behandling. Min bror fick ingen medicin utskriven och mina föräldrar uppmanades inte att träffa en terapeut eller köpa några böcker eller något annat som var till hjälp. Mina föräldrar fick höra att det var ett disciplinproblem.

Spola framåt till någon gång i slutet av 1994. Min tvååriga dotter gick och la sig en natt som en söt liten flicka och vaknade nästa morgon ett annat barn. Jag är ganska medveten om hur galet det låter och kanske var förändringen inte så snabb. Jag tror att det viktiga är att det kändes så snabbt. Jag var ensam arbetande mamma, så min dotter fick gå på dagis/förskola. Jag trodde att det kanske var precis vad hon behövde, men problemen började nästan omedelbart. Dagvårdare skulle klaga på att hon inte skulle ta en tupplur. Det är svårt att prata om, men två gånger blev jag uppringd om att en dagislärare satte händerna på min dotter. Jag såg fram emot hennes skolår eftersom jag hade intrycket att offentliga skolor skulle vara mer utbildade i att hantera ett barn som min dotter.

1998 kom hon äntligen in på dagis, och till min bestörtning var det jobbigt. Vi bodde i en liten stad och nästan varje dag vid hämtning möttes jag av en lärare som inte orkade. Det olyckliga var att hon aldrig begärde att vi skulle sätta oss ner och komma med lösningar. Istället krävde hon och insisterade på att jag skulle ta hand om min dotters beteende i klassrummet hemifrån. Jag blev förstummad och ledsen över detta. Jag visste inte att detta skulle vara temat för hennes utbildningsår.

Det var bara tre lärare under åren av hennes utbildning som försökte vara till hjälp. Vi flyttade halvvägs genom hennes dagisår. Det var efter att vi flyttade som jag och hennes nya dagislärare pratade om ADHD. Läraren skickade hem mig med lite material att läsa och för mig var ADHD obestridligt. Jag tog min dotter till hennes barnläkare. Läkaren gick med på att hon hade ADHD och skrev ut Ritalin åt henne. Ja, Ritalin hjälpte mycket. Det som inte hjälpte var lärarna som ringde och förmanade mig de dagar som medicinen glömdes bort. Under de kommande tolv åren kämpade jag med lärare och rådgivare om boende, hjälp eller bara lite medkänsla. Det har varit väldigt lite av det under åren.

Jag har tänkt mycket på de åren. Mellan 6 och 18 års ålder var det fler och fler "symtom" som dök upp. Jag ifrågasatte om mitt barns enda problem var ADHD. Besvären ökade astronomiskt efter 13 års ålder och vid 16 tog jag henne till terapi/rådgivning. Detta var inte hennes första besök. Hon hade varit in och ut ur rådgivning i flera år, men det här var första gången som jag tog upp några av de mer störande beteenden som rör mat och sociala signaler. Jag blev aldrig uppmanad att göra psykologiska tester. Vid ingen tidpunkt under årens lopp har jag någonsin uppmanats att få en officiell psykologisk diagnos. Så ni kan föreställa er hur hårt det slog mig när min dotter fick en ytterligare diagnos av Aspergers vid 27 års ålder.

Min dotter är en vuxen kvinna nu med man och två barn. Hon har tagit ADD-medicin som vuxen och hjälper oerhört mycket. När hon fick diagnosen fick vi aldrig veta att medicinering kunde vara en livslång strävan. Jag hittade aldrig ADD/ADHD-stödgrupper och jag kände mig alltid som om jag hanterade det ensam. Jag är säker på att hon kände likadant. Dessa år skapade en person som alltid kommer att tala med passion och medkänsla om ADD/ADHD. Den väg som jag pekade på borde aldrig vara den väg som tas.

Så, om du en morgon vaknar med ett barn som är annorlunda i världen än de var dagen innan... andas. ADD/ADHD är ingen lätt väg och ditt liv kommer aldrig att bli detsamma. Jag uppmanar dig att göra saker annorlunda än jag gjorde. Ungefär som "När du vet bättre, gör du bättre," jag vidarebefordrar ett annat ordspråk, "När du vet bättre låter du alla andra veta." Då läste jag mycket böcker och tidningsartiklar. De handlade alla om beteendeproblem och hur man löser dem. Ämnet var alltid barnet. Det här är ingen dålig idé, och jag skulle fortfarande rekommendera det. Men här är vad jag skulle göra annorlunda nu.

Kanske har du hört att "tålamod är en dygd." Jag kan utan tvekan säga att det är det och när du har ett barn med ADD/ADHD kommer du att få mycket ont om tålamod. Ta hand om dig själv. Utöva yoga. Gå till parken och gå med dem som gör Tai Chi. Meditera. Normalisera ofullkomlighet. Var aldrig rädd för att ta tid för dig själv. Till och med flygvärdinnor säger åt oss att lägga på vårt eget syre innan de hjälper andra. Och efter att du har tagit hand om din egen syrgasmask, ta ditt barn till en psykolog. Hela din familj förtjänar att veta vad du har att göra med. En psykologisk diagnos, i motsats till att bara besöka din husläkare eller en barnläkare, kan förändra dig och ditt barns liv. Och slutligen, hitta dig själv en stödgrupp. Det verkar finnas en grupp för nästan allt på Facebook nuförtiden och mer än troligt finns det en där ute som skulle passa bra för din situation. Från en förälder till en annan, du har det här!!