Gör minnen i IKEA

Åh, IKEA. Min 13-åring väntade med spänning på hennes chans att vandra i möbelbutikens gångar efter hennes yngre syster, för några veckor sedan, tog cirka 547 bilder på föremål hon ville lägga till i deras framtid hon-skjul. Vi kom tidigt, ivriga att checka in 5 och 6-åringarna som vi tog med (givet inget annat alternativ), till den fantastiska barnzon så att vi kunde gå igenom IKEA så snabbt som mänskligt möjligt innan vi måste hämta de yngre syskonen. Efter den nedslående insikten att barnzonen inte var öppen tog vi motvilligt med oss ​​de yngsta barnen på labyrinten av förtjusande rumsinspirationer och plånbokskrympande äventyr.

Vi passerade genom de sju lagren i trämöbelskogen och in i butikens längsta räckhåll när 6-åringen ger mig utseendet på desperation och säger ”Jag måste bajs!” Jag utbrister, "Kan du vänta några minuter till?" Hon försäkrar mig att hon inte alls kan vänta, inte ens en till liten sekund. Jag ger tonåringen instruktioner om att stanna i den förtjusande moderna vardagsrumsdesign #24 och vänta på mig medan jag spårar de många milen tillbaka till ett badrum. IKEA, varför finns det inga badrum i showroomet??? Jag har aldrig spelat fotboll, men jag föreställer mig att jag är en linebacker som tränger igenom mängder av människor när jag springer motsatt väg till de där IKEA-pilarna med min 6-åriga gnäll i släp.

Om du känner mig är riktningar verkligen inte en stark sida för mig. Det är ungefär som ett främmande språk. I själva verket har min man flera gånger hotat med att återkalla mina passagerarsätsrättigheter eller skicka mig till ”kartskola” om jag inte kan vara till mer hjälp för honom medan han kör. Så oundvikligen går jag vilse. Jag passerar varenda lager av IKEA; från udda barns leksaksavdelning till plastväxtparadis till möbler som fungerar som säng, skrivbord och garderob allt i ett innan de äntligen hittar registren. Jag trycker mig igenom folkmassorna och upptäcker linjen som har bildats utanför badrummet. Åh vänta, jag tror för mig själv att det finns fler toaletter vid ingången. Jag kan se ingången nu, men hur kommer du dit? Du måste följa den gula tegelvägen för tortyr hela vägen runt i affären igen för att komma till den.

Mitt barn svettas och nästan tårar. Jag hjälper inte situationen när jag skriker-viskar att det är hennes fel eftersom hon inte gav mig ett ordentligt meddelande om hennes knipa. Jag kanaliserar min inre man och hans riktningskunskaper och tar mig på rekordtid genom pil labyrinten och når oasen i ett badrum. Mitt barn känner omedelbar lättnad och ler mot mig och undrar vad det var för stor sak och varför hennes mamma reagerade som en galen person.

Jag har tid att lugna ner mig, känner det där bekanta värdet av föräldrars skuld om ropet och lovar att göra det bättre nästa gång. Tack och lov är barnzonen nu öppen. Jag ber damen att spara mig två platser medan jag rusar tillbaka genom labyrinten för att hitta min tonåringsängel och 5-åring som fortfarande väntar tålmodigt på mig. Vi lämnar barnen, planerar våra 45 minuters lycka och börjar vandringen genom butiken igen!

Det känns som att jag har sprungit ett maraton både fysiskt och mentalt, men vi överlevde. Tonåringen hittade många lämpliga föremål till hennes skjul, alla snyggt packade i små lådor. "Varför finns allt i lådor?" frågar hon oskyldigt. Det är IKEA, kära, så ja, allt är packat i fina små lådor med omöjliga riktningar, en liten skiftnyckel och ett löfte om att du aldrig kommer att bli offer för detta igen.

Men jag vet att jag kommer att göra det igen. Lockandet av små rum kommer att få mig tillbaka igen med hopp om att resan kommer att gå smidigt och fyllas med minnen. Minnen som får mig att le, skratta, ge oss historier i många år framöver. Tills nästa gång, IKEA.